Anders Nilsson´s AORTA Ensemble
Anders: "AORTA Ensemble är egentligen en sammanslagning av AORTA och Fulminate Trio, och detta album är min första dykning in i ”orkestrerad” musik. I sammanförandet av dessa två grupper kommer flerdimensionell musik till liv inom öppna kompositionella ramar och fria improvisationer. Alltsedan jag hörde Wayne Shorter's "SuperNova" & "Odyssey of Iska" och Art Ensemble of Chicago-skivor har jag föreställt mej att sätta ihop ett band stort nog att kunna rymma musik med parallella lager och att avsiktligt kunna utnyttja för, mellan och bakgrunder.
De skrivna delarna är mest skissartade och varje musiker uppmuntras till att skapa drama både genom individuell frihet och ensemble-tänkande. Andra influenser vid sidan av dessa jazz-rariteter är de 100 år gamla “expressionistiska” orkesterstyckena av Anton Webern and Arnold Schönberg. Just före 12-tons-eran gjordes musik med karakteristiska skiftningar av fokus, densitet, rytmik, volym och "klangfärgsmelodik" som jag tycker dryper av mänsklig uttrycksfullhet, våld, och sårbarhet. Med AORTA Ensemble strävar jag att uppnå någonting liknande, men i händerna på lysande och egensinniga improvisatörer. “SoundFear” är en hyllning till Bernard Herrmann."
Anders Nilsson - gitarr
Mattias Carlson - tenor & altsaxofon, klarinett, flöjt
Cennet Jönsson - sopran & tenorsaxofon, basklarinett
David Carlsson - elbas
Ken Filiano - kontrabas
Peter Nilsson - trummor
Michael Evans - trummor & percussion
Skivan kan också beställas via CD Baby!
Cinematiskt
100%Flera lager
60%Svängigt
50%Nattmusik
73%KOPACD 026169 SEK / 18 EUR
Titlar:
1. Soundfear 
2. Tuning In
3. Näcken
4. 3D
5. Vortex
Inspelad av David Carlsson i Gula Studion, Malmö 4 oktober 2008. Mixad av David Carlsson och Peter Nilsson i Chateau Burlesque, Malmö.
Pressröster:
"Skiftande dynamik skapar olika stämningslägen, ibland är det ytterligt massivt och ibland tillbakahållet och finstämt. Melodiska inslag återkommer och frifräset ramas in med medvetna brytningar. Konstmusik blandas med jazz. Tuning in är min favorit. Det finns en taggig blueskänsla i Anders Nilssons elgitarr och Cennet Jönsson spelar ett glödande solo på sopransax. Men framförallt är det coolt att en King Crimson-färgad jazz svävar ut med distad elbas från David Carlsson. 1970-talet förflyttas in i nutiden. Det gör det också, fast på ett annat sätt, i flöjtsolot av Mattias Carlson i låten Soundfear. Det känns som att man är i soundtracket till en råbarkad deckare. Ensemblen utmanar sig själv på 3D. Stycket bärs fram av en mäktig stråkbas signerad Ken Filiano. Men istället för att sprätta iväg håller de ner musiken. De låter detaljerna tala i återhållna arrangemang och sparsmakade solon. Anders Nilsson styr förnämligt in ensemblen i olika sammanhang och släpper ofta ut instrumentalisterna på grönbete." - Magnus Nygren/Soundofmusic.nu
"Musiken utgår från det noterade, men det skrivna ger ett skissartad, närmast tillfälligt intryck. Det blir som ett försök att fånga en bild eller idé i ögonblicket. Sedan förhåller sig musikerna ytterst fritt till denna. Musiken är explosiv, dramatisk och sökande; Anders Nilsson förenar suveränt de dimensionerna i sitt envisa prövande av sitt instruments möjligheter. Den fria jazzens utforskande av de musikaliska elementen träder i dialog med tydligare traditionsmarkörer, soloimprovisationen avtecknas mot ensemblespelet i ett rumsligt samspel där förhållandet mellan det fokuserade och bakgrunden ger musiken djup och en fantasieggande skönhet. Trummisarna Peter Nilsson och Michael Evans ger musiken rytmisk energi, basisterna Ken Filiano och David Carlsson accentuerar dess rumsliga dimension, medan Anders Nilsson tillsammans med Cennet Jönssons och Mattias Carlsons saxar frigör sig i vacker glidflykt eller borrar än djupare i den musikaliska urgrunden. Musiken förenar på ett ytterst suggestivt sätt den större gruppens mångdimensionella möjligheter med frijazzens andlighet och konkreta materialitet."
- Magnus Eriksson/rootsy.nu
"Gitarristen Anders Nilssons AORTA Ensemble är en förstärkning av kvartetten Aorta till en septett som här framför fyra längre stycken och ett kortare. Två blåsare, elgitarr och elbas, kontrabas, trummor och slagverk spelar jazz i fri form, vilket innebär frigörande från regler och traditioner inom melodik, harmonik och rytmik. Musiken kastar loss på ett sätt som gör att den kräver öron som är öppna för det oväntade och nya. Melodiösa och tankfulla passager övergår i kraftfull spräckjazz där regler och former är upphävda. Ordning och kaos avlöser varandra - det kräver något att lyssna, men belöningen finns där."
- Olle Hernegren/Nya Wermlandstidningen
"Musiken är explosiv, dramatisk och sökande. Soloimprovisationerna avtecknas mot ensemblespelet i ett rumsligt samspel där förhållandet mellan förgrund och bakgrund ger musiken ett djup som accentueras av rytmsektionen, medan Anders Nilsson tillsammans med Cennet Jönssons och Mattias Carlsons saxar frigör sig i vacker glidflykt eller borrar än djupare i den musikaliska urgrunden."
- Magnus Eriksson/Lira
"Swedish-born, Brooklyn-based guitarist Anders Nilsson unites two of his working ensembles into his dream project. The Swedish, Malmo-based AORTA and the New York-based Fulminate Trio fulfill beautifully Nilsson's vision and create orchestral, open-ended, multidimensional, improvised music that references the great 1970s fusion bands, but with a much broader scope and liberties—and more importantly, free from the genre's notorious clichés.
The first piece, the 15-minute "SoundFear"—an homage to Herrmann's suspense filled constructions—is a slow, melancholic, and impressionistic composition that boils slowly. The rhythm section—David Carlsson on electric bass,
"Nacken" is a short and dense interlude for guitar, Carlson's flute, and bowed bass, followed by the epic 18-minute "3D," with Filiano's masterful arco solo slowly joined by Jönsson's bass clarinet, Carlsson's flute and Nilsson's guitar. This chamber-like introduction is built with nuanced tension, expressionist space and moody, cinematic feeling. When Nilsson takes the lead, he transforms the spare piece into a meditative, loose fusion improvisation with a majestic solo. The closing "Vortex" is an uplifting, muscular, collective improvisation that demonstrates the tight and fast interplay of this ensemble.
Anders Nilsson´s AORTA Ensemble features an exceptional ensemble with a clear and focused vision—a vision shared both by its leader as well by this adventurous label that keep producing fascinating documents of a new and promising generation of Swedish improvisers."
- Eyal Hareuveni/All About Jazz
"This is local guitar great Anders Nilsson's dream project combining the talents of both of his bands from Sweden (Aorta) and New York (Fulminate Trio). Over the past few years, Anders Nilsson has become one of the most exciting and inventive guitarists to emerge from the downtown scene, working with Ras Moshe, Fay Victor and leading his own bands. Each performance both live and on disc has knocked me out so I was excited to hear this new combined band project.
Three of the five tracks were written by Anders with two ensemble
improvisations. Soundfear begins with an ominous vibe, the guitar
quietly leading the ensemble while the reeds (flute & sax) play
spooky, simmering harmonies. The piece drifts and builds very slowly,
the sound harkens back to the great days of 70's jazz/rock without
any bombast. On Tuning In, the entire ensemble swirls powerfully
around Anders guitar, eventually hitting their stride when that great
fusion groove kicks in midway. Both the blisterin' saxes and waves of
basses and drums provide storm-like waves that pull us in for the
exhilarating ride. 3D is an epic length piece that again ascends
majestically from its stark beginning. When Anders enters with that
dark, mysterious riff after 5 minutes, it sends chills up & down my
spine like those nightmarish moments on the first Mahavishnu
Orchestra album. The great music on this disc has the original charm
of mid-seventies jazz/rock without any of the excess or cliches. This
is one of the best electric jazz discs I've heard in a long while."
- Bruce Lee Gallanter/Downtown Music Gallery, NYC
"The first thing to note is that, while there is continual interplay, expressiveness, thematic development, and the like on this disc, it’s not a conventional heavily arranged septet date with solos and sectional work. Rather, these terrific pieces are spacious and a bit brooding, with tons of texture like a Vesala session recently unearthed. High praise indeed, but Nilsson’s date earns it. Very judicious with his own instrument, the guitarist has a superb ear for mood and environment, using space and silence primarily to create atmosphere but also to prevent the instrumentalists from merely blowing in customary fashion. In particular, the winds are very effective, playing frequently in ways that are airy, as if sending messages from a distance. With this kind of setting, it’s far more effective when, for example, an ominous tattoo rises in intensity for the deftly positioned noisy passages on "Soundfear." "Tuning In" opens with crashing cymbals in duet with gnarly distorted guitar, following which there are big rubbery bass grooves for a sweetly probing clarinet solo and terrific dual bass solos to close. After the cool fragment "Nacken," more twin bass and tutti voicings open the lengthy "3D." This piece has a long section of electronic menace amid the floating world, but even here—again, quite Vesala-like— flute and noisy guitar merge and part in a pairing of opposites, and elsewhere drums rumble with clarinet in the midst of thick polyphony. The closing "Vortex" is the busiest, most contrapuntal piece: a fun, noisy fanfare with the most idiomatic playing of the date. This one’s the tops. Get this one."
- Jason Bivins/Cadence Magazine (US)
"The cd opens with Soundfear. The first half of this 15 minute track is very thoughtful. Slowly and gradually this piece unfolds itself, moving towards a cacophony climax and closing as it started in a pastoral mood with a nice melodic line in the centre. In Tuning In‚ the ensemble comes quickly to business. With his rumbling electric guitar, Nilsson abducts his mates for a dazzling ride. In 3D‚ we are in the beginning for a substantial part witnessing the deep grumbling bass playing by Filiano. Only after 6
minutes, Nilsson takes over and gradually others start to communicate. What struck me the most in this release is the unusual roads along which they structure their music. There are the energetic free jazz outbursts, as in Vortex, on the one hand, and the lengthy and controlled walks on the other hand. Also the way how they play with dynamics is remarkable. It all sounds familiar in one way, but Nilsson knows how to bend it in unexpected and alienating directions. This makes this release a very fascinating and satisfying one." - Frans de Waard/Vital Weekly
"Anders Nilsson plays an exciting brand of jazz on this album, touching on progressive rock, and avant-garde classical along the way. Soundfear has a slow and spacey sound scape, slowly building with electric guitar and percussion. Strong electric guitar on Tuning In sets a prog rock like feel, then the saxophones bubble up strong and deep evoking a Miles Davis Dark Magus feel. One of the saxophones breaks free to solo with some nice drumming before clearing the decks for a very impressive bass interlude. Näcken is a short interlude for electric guitar and flute with bowed bass, introducing the epic 3D which probes the musical seascape like a sonar sending out pings of yearning guitar. The saxophones and drums take over, moving into a very cool improvised section. Vortex wraps things up with strong full band improvisation, a collectively improvised cacophony that is very exciting, led by rock influenced guitar and drums. The music the group makes is consistently interesting and exciting." - Tim Niland/Jazzandblues.blogspot.com
"Soundfear slår med det samme tonen an med sin komplekse struktur, hvor rislende perkussion møder krystalklare guitarlinier, buestrøget bas og messingblæsere. Det er en komposition, der spiller på stilheden og mellemrummet mellem noderne. En slags tonal suspense, der stemmer fint overens med, at stykket er en hyldest til A. Hitchcocks hofkomponist Bernard Hermann. Ligesom hos Hermann har musikken dog også en vis chokeffekt og Soundfear kulminerer i en voldelig kakofoni af skrigende blæsere og forrevne guitarlinier, hvorefter det kammermusikalske præg slutteligt vender tilbage som et postscriptum. Karakteristisk for AORTA er det i hele taget at kombinere yderligheder. Fra en næsten usynlig musik til voldsomt fabulerende energiudledninger; fra det følsomme til det voldelige, det kompositoriske stramme til fuldstændig frie improvisationer, ensemblets musikalske palet dækker alle nuancer og foldes ud i kompositioner af episke dimensioner. Selv albummets korteste nummer, Näcken, der varer under tre minutter, er en kondensering af gruppens komplekse univers, hvor den meditative ro i form af luftige fløjtelinier punkteres af kantede guitarmønstre, der bryder harmonien. Under skønheden lurer uroen og volden. Roen er forbundet med kaos. AORTA ensemble laver bestemt ikke easy listening, men er omvendt heller ikke verdensfjern teoretisk abstraktion. Det er en kropslig funderet avantgardemusik, der kalder på fordybelse og udøver sin egen sælsomme form for katarsis."
- Jakob Bækgaard/Geiger.dk
"När gitarristen Anders Nilsson beskriver den här musiken refererar han till 40 år gamla Wayne Shorter-plattor eller verk av Schönberg och Webern från tidigt 1900-tal, före tolvtonsmusiken. Själv vill jag nog hellre nämna John Coltrane och hans Ascension från 1965. Som ni förstår är det här ingen skiva man spisar av på en kafferast. Musiken är skissartat noterad med stora möjligheter för improvisationer. Stundtals jordskredsbedövande. " - PO Åstrand/Smålandsposten
"Her er noget der ikke vil forklares og rammes ind. Det er jazz med frie radikaler. På Tuning in får Anders Nilsson samlet op, splittet ad. Efter over 10 minutter samles bandet i en groovy slutning, hvor Nilssons forvrængede guitar får sat et og andet på plads. Der kan nævnes referencer til 70'ernes progressive rock og de mere jazzede som Mahavishnu Orchestra. Anders Nilsson har fået et stort ønske opfyldt ved at kombinere sine to bands og det fungerer særdeles effektivt. Musikken er af den effektive slags, der svinger mellem ekspressivitet og impressivitet. Der er ro til at musikerne kan komme ind i musikken og finde hinanden. Pladen giver oplevelser til den lytter, der giver sig selv den samme ro, som musikerne har gjort for at komme frem til dette resultat." - Niels Overgård/Jazznyt.blogspot.com