Plunge: Refreshingly Addictive
"Refreshingly Addictive" är Plunges tredje CD (deras andra som trio). Skivan spelades in inför publik i Gula Studion i Malmö i januari 2007. Musiken är fritt improviserad, där form och struktur skapas i nuet och präglas av innerlighet, spontanitet och lekfullhet.
Skivan dokumenterar också tydligt hur gruppens musik har utvecklats med tiden - den har bl.a. blivit mer kontrapunktisk och mer minimalistisk än tidigare.
Andreas Andersson - barytonsax
Mattias Hjorth - kontrabas
Peter Nilsson - trummor
Skivan kan även beställas via cdbaby.com
Barytonsaxofon
92%Trumsolo
8%Minimalism
28%Live
100%KOPACD 014169 SEK / 18 EUR
Titlar:
1. Refreshingly Addictive
2. Chant
3. Kind Of Askew
4. Moveable
5. Involvement
6. The Zürich Effect
7. None Of The Above
Pressröster om "Refreshingly Addictive":
"Resultatet är lika avslappnat som fokuserat och skivan är gruppens bästa hittills. Låtar i långsamt tempo, med återhållna former sällan målade i spräckliga färger improviseras lekfullt fram. Barytonsaxofonisten Andreas Andersson ger sig ut på färder i mystiska landskap och han lyckas bättre än tidigare att frigöra sig från de förväntade upptäckterna. Han tränger sig djupare ner i tonerna utan att för den skull bli tungsint. Samtidigt får han gott understöd från Mattias Hjorths bas och Peter Nilssons trummor som även de är på sparsmakat humör." - Magnus Olsson/Svenska Dagbladet
"The sequence of albums shows the trio gaining confidence in themselves and each other, as they gradually strip away the extraneous, unearthing and burnishing the core of their musical personalities. The resulting music is very exciting, introducing drama into the cerebral and keeping the listener within a recurring cycle of anticipation followed by resolution. Although Andersson is the natural leader due to his instrument, Nilsson and bassist Matthias Hjorth do not simply react, but instead surround Andersson with an elastic sound field that allows any player to take the lead. The first, and title track is a complete example of the band's real-time methodology, the high level of group interaction that has been achieved and the coherence created over time. The group sound—anchored by the Nilsson's huge cymbal splashes and gong hits, and Hjorth's close listening to Nilsson—is both mysterious and exciting, allowing Andersson to go where he wishes. This is music making of the highest caliber, and it's possible to hear the spontaneous being manipulated with a constant eye peeled towards creating structure, all in real time. ..Andersson once again keenly balances the free, the melodic and the tonal, and the tension/release dynamic created by the band is wonderful, creating the perfect bookend with the title track. Creative improvised music does not get much better than Refreshingly Addictive." - Budd Kopman/All About Jazz
"The opening Refreshingly Addictive demonstrates the spirit of the recording: slow and patient exploration of a spare theme. Andersson leads with a relaxed, simple melodic line that slowly gains more volume, but he does not opt for loudest, while Nilsson and Hjorth consolidate and color his blows. Chant, Kind Of Askew and Moveable are even more restrained, spiritual and minimalist, with the trio drawing the skeletal, fragmented lines of these lyrical pieces. Nilsson turns the shortest piece here, Involvement, into a subtle and nuanced solo suite for percussion. The longest piece, the almost eighteen-minute The Zürich Effect, alternates between long, spare and lyrical passages—where the pauses in the playing are equal to the playing itself, where each note and gesture counts—to shorter and more investigatory mode of collective improvisation—though still patient and even slow-motion—all in beautiful interplay. Nilsson demonstrates, again, how he can color and mutate the character of each piece with his sensitive and inventive touch. Andersson searches for the lower registers of his sax, adding a soft vocal quality while Hjorth skitters with his bow. Andersson's rare extroverted playing on the closing None Of The Above, lightly references the playing of Swedish baritone hero Lars Gullin, but the trio use this piece as a dramatic conclusion for this impressive set. On this release, more than on previous ones, it is clear that Andersson, Hjorth and Nilsson are trying to reach deeper and more mysterious terrains, perhaps just by following Andersson's spiritual and humble playing."
- Eyal Hareuveni/All About Jazz
"I långsamt tempo, mycket luft, och ibland nästan andaktsfullt tar musiken på Refreshingly Addictive form. Andreas Andersson barytonsax, Mattias Hjorth bas och Peter Nilsson trummor låter lyssnaren andas i takt med musiken. Instrumenten får tid att sjunka in. Melodifragment dyker upp, testas och försvinner, dyker upp igen... Anderssons baryton är innerlig och lyrisk. Faktiskt lite av Gullin! Jag menar i anden. Jag tycker om musik som andas, och det gör musiken som Plunge spelar."
- Tor-Björn Lyrhed/Linköpingsposten
"Lovsång till långsamheten." "Jag tycker om det här arbetssättet och gillar även att man har modet att hålla fast vid spelplanen genom albumets dryga 70 minuter. Dessutom är Anderssons barytonspel mycket lyriskt med vacker ton. Det finstämda och lyhörda samspelet mellan de tre musikerna är också njutbart att följa. Och mitt i detta långsamma finns paradoxalt nog en uppfordrande och intensiv glöd."
- Jan Strand/OJ
"Malmöbaserade Plunge har gjort sig ett namn på den svenska improvisationsscenen de senaste åren, och denna deras tredje cd är ett gott bevis på varför. Med Andreas Anderssons närmast plastiska barytonsaxspel som grund ger sig trion här iväg ut i det okända i sju improvisationsstycken, som mer låter som minimalistiskt lyriska kompositioner än som traditionell frijazz. Mattias Hjort (bas) och Peter Nilsson (trummor) är heller inte komp i vanlig mening, utan organiskt sammansmälta delar i gruppen som både följer Anderssons alla infall och tillför många egna till gruppens musik, som inte bara är osedvanligt koncentrerad och fylld av inlevelse, utan också visar att det faktiskt går att finna nya vägar även inom frijazzens paradoxalt nog ganska stela ramar."
- Magnus Nilsson/Smålandsposten
|